onsdag 18 mars 2015

.

För fyra år sedan liftade jag och Martin från Portland till White Salmon. Vi fick skjuts av en amerikansk man i en pick-up med sågblad på flaket och en liten trebent hund. Han frågade om vi hade bråttom och när vi sa att vi inte hade det stannade han på flera ställen längs vägen och visade oss både vattenfall och en fisktrappa. White Salmon ligger på den norra sidan av floden Colombia River, och därmed i Washington. Det är en liten ort med 4000 invånare och sprider sig upp på bergssluttningen. Det finns en gata som heter Grand View Boulevard ifrån vilken man har en fantastisk utsikt över floddalen och Mt Hood i bakgrunden. 

För fyra år sedan kom vi fram till orten, plingade på dörren till de vi skulle bo hos men ingen var hemma. Vi gick tillbaka längs gatan och satte oss vid baseballplanen och tittade på när ett barnlag spelade, och tänkte att de nog skulle se oss där när de kom tillbaka hem. Efter en stund stannad en bil till och Lynn ropade på oss. Vår plan hade gått i lås, två okända personer med ryggsäckar är lätta att upptäcka på en sådan här ort. 

De följande dagarna hade jag en av mina bästa couchsurfingupplevelser någonsin. Lynn och hennes man Eric och deras då enda hemmaboende son Seth var väldigt engagerade i samhället och fotbollsklubben och det hängde konstant ett stort gäng highschool-ungdomar hemma hos dem.  Vi spelade spel, roades av de olika relationsdramerna som utspelade sig och klappade deras två stora hundar. Vi hikeade och tittade på utsikter, vårblommor och vattenfall. Martin spelade trummor i garaget med deras son och jag tog porträtt till "the yearbook" åt två killar som inte hade råd att anlita en fotograf. Och en massa andra saker. 

Sen åkte vi därifrån och jag tänkte att det är fantastiskt hur snabbt man kan lära känna människor och att det var tråkigt att jag förmodligen aldrig skulle se dem igen. Det blir ju så när man bor på andra sidan jorden. 

Nu, fyra år senare befinner jag mig återigen på samma plats. Jag är i Portland och ska åka en timme österut för att bo hos dem igen. Den här gången är allt annorlunda, så som det blir när personen som står en närmast och var den bästa reskamraten man kan tänka sig inte finns längre.

Jag tar bussen från Portland som bara går två gånger i veckan och en man säger till mig att jag har  en "nice accent". Jag kan inte avgöra om han driver med mig. Eric hämtar mig vid bussen och vi åker över bron som skiljer Oregon och Washington åt. Jag känner igen mig överallt och allt är likadant samtidigt som allt har förändrats. Jag sover i samma rum som för fyra år sedan. Alla deras söner har nu flyttat hemifrån och den ena hunden lever inte längre. Jag följer med och tittar på när de dansar lindyhop, och vi äter sötpotatis till middag. De vågar prata om Martin och jag vet att de är uppriktigt ledsna och att de tyckte om honom. 

På fredagen dricker vi hemgjord juice med rödbeta och selleri i och sen vandrar vi till toppen av Dog Mountain. Det känns som om mina vader brinner men tillslut är vi på toppen och äter apelsin och alla där uppe engagerar sig i hur jag bäst ska posera när Lynn tar kort på mig. Sen går vi ner och Lynn ramlar fyra gånger i det rullande gruset men skadar sig inte. Vi hade tänkt gå på ett yogapass på kvällen men våra ben är skakiga och vi lägger oss i soffan och tittar på skidskytte istället. På kvällen bjuder de mig på middag på sitt stammisställe och när vi kommer tillbaka försöker vi identifiera planeterna och stjärnbilderna himlen med hjälp av en app. Det går sådär. 

Nästa dag ösregnar det och vi tittar på Trolljägaren och pratar om viktiga och mindre viktiga saker. Sen är det återigen dags att skiljas åt och de kör mig till Portland igen och jag undrar än en gång om jag någonsin kommer att träffa dem igen. 




6 kommentarer:

  1. Tack Fanny, för att du berättar. Om hur det var då, och hur det är nu. Så bra människor som pratar om Martin - det måste vi göra. Det är en fantastisk sak att känna människor på andra sidan jorden, men just detta med att man inte vet om man ses igen är en klurig sak. Jag är hur som helst glad över att Lynn och hennes familj funnits där, då och nu. Kram!

    SvaraRadera
  2. Jag blev rörd till tårar när jag läste ditt inlägg,det måste vara svårt att komma tillbaka utan Martin.Men jag uppfattade ändå en positiv ton i det Du berättade,hoppas att jag tolkade Dig rätt.Nästa gång Du ser Dina vänner kanske blir i Sverige?Försökte hitta White Salmon på kartan men lyckades inte.

    SvaraRadera
  3. Tack Fanny! Det pratas om Martin i hela världen. Fint! Det är bra människor du lärt känna där!

    SvaraRadera
  4. ❤️❤️❤️❤️❤️ Jag drömde om Martin i helgen. Jag hade köpt en stor silverfärgad buss och när jag parkerade den kom han ut ur nån spellokal i sin orangea huvtröja och gav mig en kram. Det blir skönt att se dig när du snart kommer hem! Kram!

    SvaraRadera
  5. ❤️
    Fina ord och tankar, Fanny! Jag är glad att du delade med dig! Fina och kloka vänner är det bästa man kan ha! Kramar och tankar från Faster!❤️

    SvaraRadera
  6. Du skriver så fint och jag blir rörd till tårar av sorg och glädje. Din resa innebär många känslor och ibland är det så svårt. Men det finns som väl är mycket glädje också, både i det som varit och i nuet.

    Dina och Martins vänner över världen är fantastiska och det beror så klart på er. Kram!

    SvaraRadera